 |
|
Finländarnas mat:
Nedstigningen från berget är mycket besvärlig. Först
går man genom något skog, men sedan går man över
stora stenblock som ligger mycket ojämnt och är mycket halkiga.
Därefter är det åter skog ned till bergets fot. Här
möter man den stora floden Tengeliönjoki, vilken tre gånger
ändrar riktning och därefter utfaller i den stora Torneälven,
Under de ganska besvärliga upp- och nedvandringarna på dessa
berg marscherade våra soldater med fasta steg, två av dem
bärande på axlarna 2 fots-kvadranten och likaså två
och två våra kläder och vår proviant. De vägrade
aldrig att utföra sitt arbete, även då detta blev utan
alla alla raster. Trots det mest plågsamma arbete behöver
dessa finnar mycket litet mat: litet torkad fisk, som de har i en väska
av björknäver, som de bär vid sidan, och en kagge med
syrad mjölk, det är all deras mat och dryck.
Ortsbefolkningen kom talrikt upp till oss på berget. Åtskilliga
kom för att erbjuda oss sina båtar och sina tjänster.
Vi betalade per dag och man 2 daler, en ansenlig ersättning efter
bygdens förhållanden. Ivern att vinna anställning hos
oss föranledde några att köpa sig till tjänsten
av dem som hade skjutsat oss från Torneå. Andra bar till
oss mjölk, fårkött eller fisk. På de två
första bergen åt vi mycket färsk lax. På Huitaperi
köpte vi en lax, som var 3 fot 10 tum lång, för endast
3 livres, och säljaren tyckte att det var mycket ; av folket i
orten skulle han bara ha fått 40 sous.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 45)
tillbaka
Att tröska korn
På fredag morgon kom en av lappkvinnorna, som var ganska skröplig
och som drogs av en av sina renar, för att visa Herr de Maupertuis
en korg som hon hade gjort och som hon sålde till honom, Vid 6-tiden
bröt vi upp i fem båtar. Vi gick till fots uppför alla
forsarna ända till Kainuunkylä. Medan vi väntade på
våra båtar, såg vi där hur man tröskar kornet.
Man lägger säden till torkning i ett rum där det i ett
hörn finns ett slags ugn. Denna är gjord av en hop stenar
som bildar en rektangel, i vars mitt är en hålighet i hela
ugnens längd. I denna hålighet gör man upp eld liksom
vi i våra bakugnar. En stor hetta uppstår, och den bevaras
länge i denna stenmassa. I detta rum låter de sitt korn torka
färdigt. De har tidigare strax efter skörden låtit det
utsättas för solens strålar, uppsatt på stora
stegar, vilka för detta ändamål står uppresta
vid alla bondgårdar. Det finns tom några sådana inom
stadsplanket i Torneå. Då kornet så har fått
torka, tröskar man det med slagor, som är ganska lika de franska
böndernas, och sedan man har kastat detta korn med en skovel från
ena ändan till den andra i logladan för att få bort
dammet, fullbordas rensningen med hjälp av ganska djupa korgar
som tjänstgör som vannor.
Jag hade bort nämna tidigare, att kornet och rågen skäres
med en skära liksom i Frankrike, men höskörden sker annorlunda.
Man har liar, vilkas blad är nästan lika långt som hos
oss men mycket smalare. Det är fästat vid ett orv som är
endast 2 fot 4 tum eller på sin höjd 2 ½ fot långt.
Denna lie svänger man vid slåttern om växlande åt
höger och åt vänster. Rörelsen är så
våldsam och man böjer sig så djupt, att man häpnar
att de står ut med denna ansträngning.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 67-68)
tillbaka
Om hästar
Under maj månad, tidigare eller senare alltefter vinterns längd,
lämnar hästarna, så snart snön har smält,
sin ägare och uppsöker särskilda revir i skogarna, där
de förefaller att ha stämt möte. Dessa hästar bildar
olika flockar, vilka aldrig vare sig beblandar sig med andra flockar
eller skiljer sig från sina egna. Varje flock tar ett visst skogsområde
i anspråk som sin betesmark, den håller sig inom det område
den har sig tilldelat och gör inga övertramp på de andras.
Då betet blir otillräckligt, lämnar de området
och etablerar sig på andra betesmarker med samma fasta ordning.
Deras samhällsordning är så väl reglerad och deras
förflyttningar så regelbundna, att deras ägare alltid
vet var de kan hitta dem, om de på våren eller under sommaren
måste göra någon färd till lands i släde
eller om någon resande behöver hästar, Då underrättas
bönderna därom av gästgivaren, dvs skjutshållaren,
och beger sig ut i skogen för att hämta sina hästar.
Efter att ha fullgjort denne tjänstgöring återvänder
hästarna på egen hand till sina kamrater. Då årstiden
blir ogynnsammare, vilket inträffar i september månad, lämnar
hästarna skogen och återvänder flockvis; var och en
uppsöker sitt stall. Dessa hästar är små men duktiga
och livliga, utan att vara elaka; ägaren grabbar ibland tag i svansen
på sin häst för att hejda honom, och han opponerar sig
inte. Hur beskedliga de än är i regel, så förekommer
det att de gör motstånd då man tar fast dem eller vill
spänna dem för vagnen. De är otroligt välmående
och välfödda då de återkommer från skogen,
men de mister snart detta goda hull på grund av vinterns nästan
oavbrutna arbete och den sparsamma utfodringen. När de är
spända för släden, tar de sig ofta under loppet en munfull
snö, och när de kommit fram och blivit spända från
släden, rullar de sig i snön, såsom våra hästar
rullar sig i gräset. Även i svår köld kan de lika
väl tillbringa natten ute på gården som inne i stallet.
Det inträffar ofta, speciellt då vintern är riktigt
lång, att fodret tar slut i förtid. Hästen går
då och söker sig föda på ställen där
snön har börjat smälta en smula.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 68)
tillbaka
Korna lever
Korna lever inte på samma sätt [än hästar].
I byarna längs floderna avlägsnar de sig inte lång väg
från de hus, dit man varje dag för dem för att mjölka
dem. I Torneå är det inte många kor som under sommaren
återvänder till staden. De skulle inte kunna göra det
utan att simma, eftersom näset Närä regnrika år
är översvämmat av flodens vatten. De flesta borgarna
har ladugårdar på flodens västra strand söder
om Mattila. Kvinnorna och tjänarinnorna far över från
staden i båt för att mjölka sina kor. Korna är
små, nästan helt vita och har inga horn.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 68-69)
tillbaka
Iakttagelser om sauna och pörte
Befolkningen började att bada ofta. Deras bad är så
hett, att Herr de Maupertuis, som ville pröva det, fann att en
Reaumurs termometer steg till 44 grader över fryspunkten. I sina
badstugor har de en ung som är alldeles lik den jag berättat
att de har för att torka säden. Den finns också i ett
hörn av rummet. Då stenmassan, som den består av, är
ordenligt upphettad, kastar de vatten på den, och den vattenånga
som uppstår fungerar som ett bad. De går i regel i badstugan
två och två, och alla har i handen ett risknippe som de
piskar sig med för att driva fram svetten. I Pello har jag sett
hur en mycket gammal gubbe, som kom ut ur badstugan alldeles naken och
svettig, gick över gården i skarp köld utan att han
fick något obehag därav.
I Korteniemi och hos alla bönder som har det litet bättre
ställt har man utom själva badstugan ett annat större
rum med en ugn. Ett par tre små fyrkantiga öppningar av omkring
sex tums bredd fungerar där som fönster. Detta är familjens
sovrum under hela vintern. Under dagen sysslar männen där
med att laga sina nät, kvinnorna spinner eller väver tyger
i vävstolen. I dessa rum, som man kallar pörti eller pyrti,
är det som i en badstuga. Stickor av furu, mycket fint kluvna och
2-3 fot långa, ersätter här lampa eller ljus. De är
mycket torra och brinner ganska fint men inte länge. De glödande
kolen som faller från stickorna samlar man upp i korgar, fyllda
med snö, för att inte riskera att sätta eld på
huset.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 71-72)
tillbaka
Torneå kyrkan
Kyrkan, som också är av trä, ligger på något
avstånd från bebyggelsen, fastän inom det plank som
omger staden och som ytterligare omsluter en ganska stort odlat område.
I denna kyrka hålles gudstjänst på svenska för
borgarnas skull, vilka talar detta språk. Staden och kyrkan ligger
på en ö eller halvö som man kallar Swenrtzar ( Suensaari).
På en annan ö vid namn Björkön finns en annan kyrka,
uppförd av sten, en fjärdedels mil söder om staden. Där
hålles gudstjänsten på finska för tjänstefolket
i staden och för bönderna i grannskapet, av vilka mycket få
kan svenska språket. (Outhier. Journal från en resa i Norden,
s. 80-81)
tillbaka
Gårdar och byggnader
Alla hus, vanligen lika väl i staden som på landsbygden,
har en stor gårdsplan, som åtminstone på två
sidor är avgränsad genom bostadshus och på de två
andra av stall, ladugård och foderlada. På landet är
dessa gårdar alldeles kvadratiska, i staden är de avlånga.
Boningsrummen, rum som vi bodde i, har alla en öppen spis i ett
hörn av rummet. Spisarna mäter endast 2 ½-3 fot i bredd
och 4-4 ½ fot i höjd. Upptill i spisens infattning finns
en smal horisontal springa, i vilken en järnplåt som kallas
"spjäll" skjutes in och ut för att helt eller delvis
stänga till spisens murpipa. När man gör upp eld, sätter
man in veden upprätt i ganska stor mängd, och när den
har börjat brinna, förkolnar den på en kort stund. Man
rör om i askan med en spiskrok för att upptäcka eldbränder
som kan vara kvar och vålla att det ryker in. Då allt är
aska, stänger man spjället och kan få den värme
man önskar i rummet. Jag har i mitt rum fått Reaumurtermometrar
att gå upp till 36 grader över fryspunkten vid en årstid
då mina fönsterrutor var helt överisade. Ett talgljus,
som jag placerade i en ljusstake ganska nära fönstret, blev
så uppmjukat att det krökte sig och föll ned. På
landet är boningsrum och kök inrättade nästan likadant
som i staden. Spisarna är också där av tegel eller av
natursten. Det är det enda murningssätt som förekommer
i orten. Vid spisen i köket finns ofta i samma rökgång
en bakugn och ibland en brännvinspanna för tillverkning av
kornbrännvin.
Vid en färd uupför floden finner man att alltifrån
Torneå stad varje bonde har en byggnad som kallas cotta. Den är
bredare upptill än nedtill och högre än huset i övrigt
och ovanpå den finns en vindflöjel på en lång
stång. Utomhus finns helt nära cottans fönster en brunn.
Genom fönstret leder man vatten i en ränna ner i grytor, där
man värmer det. I grytan smälter man också ibland snö
åt boskapen.
Somliga tillverkar också sitt brännvin i sin cotta. Dessutom
har man sina förrådsbodar, flera små hus skilda från
boningshuset, sina badstugor och hus där man torkar kornet och
där man trökar det, ganska lika badstugorna. Utom köket
och det rum som kallas pyrti och som jag har talat om, har de vanligen
två ganska snygga rum för främlingarna, vilka de erbjuder
det bästa de har.
Borgarna i staden och likaså bönderna på landsbygden
har endast ett lakan i sina sängar. Ett täcke av harskinn
fungerar som andra lakan. Många bönder har skedar, bägare
och stora skålar av silver. Hos de mindre förmögna är
allting av trä. De är saktmodiga, tjänsvilliga och mycket
hederliga. Jag nämnde att alla bönder har sina förrådsbodar.
Större delen av Torneå stads bodar ligger längs floden.
Förrådsboden är liksom övriga hus uppförd
av trä, men den är upphöjd över marken. Många
är t o m placerade över vattnet på fyra eller sex stora
renar för att inte råttorna skall kunna ta sig in där.
Man går in uppför en träsege som står på
nära en fots avstånd från boden. I denna kammare förvarar
man en stor del av sitt matförråd. De som är rika har
flera bodar. Det är förbjudet att ha flera dräkter i
samma färg. De får inte bära någon dräkt
av kläde utan att den är märkt i vecken med Konunges
stämpel; annars blir den konfiskerad. Det finns tjänstemän
som har till uppgift att göra husbesök för att undersöka
om eldstäderna är i gott skick, om man har en lykta, med ett
ord om allt är i god ordning.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 81-82)
tillbaka
Om kryddar
De kryddar allt kött de äter med socker, saffran, ingefära,
citron-och apelsinskal och lägger kummin i allt bröd. Den
vanliga drycken är öl, man brygger mycket gott sådant.
I Torneå har man ett vitt vin som man kallar Vin de picardon,
det smakar som Vin de Frontignan, men det är mycket svagt. Alla
röda viner kallar man Vin de Pontacte. Det finns bönder som
inte alls känner till rött vin. Några av dem som fjölde
med oss upp på bergen trodde, då de såg oss dricka
rödvin, att vi drack blodet från fåren som vi hade
köpt.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 82)
tillbaka
Om jordbruk
I Pello såg man den 9 september råg som redan hade kommit
upp och var mycket grön och vacker. De bearbetar jorden endast
med skyfflar och spadar, och de känner varken till plogar eller
kärror. Den 2 oktober, då jorden var rätt hårt
frusen, lät man hästarna beta i denna vackra råg. Man
sår kornet tidigast i slutet av maj, vanligen i juni, och det
är moget i början av augusti samtidigt med rågen. Då
mejar man det med skära liksom i Frankrike. Allt korn har runt
ax och ger ett välsmakande bröd. Invånarna har i närheten
av sina hus långa, vågrätt lagda stänger som vilar
i tapphålen i två eller tre höga stolpar som är
nedslagna lodrätt i marken. Det hela bildar en stor, mycket bres
stege, där man under resten av augusti månad låter
sitt korn utsättas för strålarna från solen, vilken
ännu länge befinner sig över horisonten. Då årstiden
blir mindre gynnsam, för de bort det till de ställen där
det skall tröskas. På de stora stegarna lägger man kornet
med axet nedåt, för att fåglarna inte skall kunna hålla
sig fast där och alltså inte skall kunna göra skada
på skörden. Deras harvar är ganska sinnrikt konstruerade.
De är gjorda av små träbitar, som synes på bilden.
Dessa stycken är hopsatta i serie nästan som i en klockkedja.
Dessa träbitar bildar flera rader med ungefär 12 i varje rad.
Hela den främsta raden sitter fast vid två tvärslåar,
vid vilka de draglinor är fästa, i vilka hästen drar.
(Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 84)
tillbaka
Om träd och växter
Utom furor och björkar förekommer det en del viden, och på
somliga ställen växer aspar som blir mycket höga och
raka. På ängarna kan man få se en "narcisse"
som är mycket vacker. Bladen är tjocka och av klöverbladstyp.
Den heter Sceptrum Carolinum och är känd under samma
namn bland franska botanister. Här förekommer en liten liljekonvalj,
mycket mindre än den är hos oss, med hjärtformade blad.
Här finns också Pyrola, gullris, en mycket vacker kattfot
samt en växt med långa blad och vars rot består av
två lökar. Den bär på en lång stängel
ett knippe av vita blommor med hjälm. Dessa blommor är inte
vackra, men det doftar precis som kaprifolium. Vidare finns det en art
av ormtunga eller ört utan söm och massor av en liten buske
som man kallar "liten björk" (= dvärgbjörk).
De flesta myrarna är fulla därav.
(Outhier. Journal från en resa i Norden år 1736-37, s. 86,
88)
tillbaka
Livet i Torneå
Vi förde att ganska angenämt liv i Torneå. Herr överstelöjtnant
Du Rietz, Herr kyrkoherden, som benämnes "Proubst", dvs
Prepose (jämför en Doyen i våra stift),
vår förre värd Herr Pipping, Herr Wegelius och en broder
till Herr Brunnius utgjorde vårt regelbundna umgänge, älskvärda
och begåvade människor. För övrigt gjorde vår
sammanhållning och vårt goda humör tillräckligt
för att göra livet angenämt. Invånarna i trakten
hade fattat vänskap för oss. Herr Hellant, vår tolk
för finska språket, sade i dag (!) vid middagsbordet, att
det var flera bönder som önskade att få följa med
oss till Frankrike, där de - som de sade - skulle lära de
franska fiskarna att fiska lax. (Outhier. Journal från en resa
i Norden, s. 92)
tillbaka
|
|
|
