LIVET I ÄLVDALEN:
Boende
Lappar
Naturiakttagelser
Jordbruk
Matkultur
Religiöst liv

Matkultur

Om lapparnas livsvillkor var knappa, var inte nybyggarnas situation lätt den heller. Fransmännen lade märke till finnarnas seghet och anspråkslösa kost: torkad fisk och surmjölk, som späddes ut med vatten. Någon gång hade man därtill torra kornkakor. I insjöbyarna blandade man hälften halm i kornbrödet, men i de hungriga fransmännens mun smakade det ovanligt gott. I de rika gårdarna bjöd man på kornbröd, kött, fisk, mjölk, grädde, smör och ost. Där drack man också mycket te. Öl var en allmän dryck. Vin kände man nästan inte alls, speciellt inte rödvin, som man till och med trodde var fårblod. Som krydda användes socker, saffran, ingefära, citron- och apelsinskal och i bröd kummin.

Laxpata. Teckning från Anders Hellants avhandling 1738. (Tobé. Anders Hellant, s. 168)

Fransmännens enda tolk i finska var Anders Hellant. Eftersom han inte kunde vara på alla platser på en gång, lärde sig fransmännen att hälsa och begära mat på finska. Fransmännen hade egen kock med sig. De köpte matvaror av den lokala befolkningen, som mycket frikostigt sålde till dem, ty fransmännen betalade bra. Den vin de haft med sig tog slut, men brännvin och öl fick de som gåva eller köpte av den lokala befolkningen. Outhier skriver:

Öl, brännvin och vatten från älven ersatte vin, och om det var somligt som vi fick sakna, så hade vi överflöd på annat. (Outhier. Journal från en resa i Norden, s. 76)

Réginald Outhier, Journal från en resa i Norden:
 
Om finländarnas mat (s. 45)
Om kryddar (s. 82)