GRADMÄTNINGS-
EXPEDITION :
Mätinstrument
Mätning
Mätplatser
baslinjen
Torneå
Kaakamavaara
Nivavaara
Huitaperi
Aavasaksa
Horilankero
Pullinki
Niemivaara
Kittisvaara

Kaakamavaara

Vid uppställningen av mätpunkten i Kaakamavaara deltog Sommereux, Hellant och Outhier samt två betjänter och fem soldater. Färden till Kaakamavaara tog åtta timmar, fastän avståndet bara var ungefär en och en halv mil. Här kom resenärerna för första gången i beröring med den lappländska naturen och stötte även för första gången på svårigheter. Toppen av Kaakamavaara var bar och helt betäckt av stora plattliknande stenblock. Följet tände en stor eld för att jaga bort mygg.

Vi var uppe på Kaakamavaara litet efter klockan 8. Det var redan mycket mörkt och regnet hade blivit dubbelt så stritt. Uppe på berget fanns ingenting annat än vatten och klippmark. Man reste
i alla fall ett tält - marken därunder var lika våt som hård. Pedre, som var med, reste ett annat vid signalen för att skydda sektorn där. Våra finnar, som är skicliga att göra upp eld, fick det att brinna trots det usla vädret, och vi försökte värma oss och torka oss, men i det kalla och ymniga regnet var det förgäves. Herr de Maupertuis, som ledsnade på att sitta våt och frysa vid elden, ville dra sig tillbaka in i tältet. Natten var mycket mörk, det var en av de nätter då inga norrsken lyser upp. Då herr de Maupertuis klev över dessa spetsiga stenblock, där det är svårt att gå säkert i fullt dagsljus, fick han ena benet mellan två stenblock och föll omkull. Pedre och jag hörde ett buller och rusade dit. Vi fann herr de Maupertuis liggande så illa, att vi befarade att han hade brutit lårbenshalsen. Vi hjälpte honom in i tältet och ordnade en madrass av björkkvistar. Jag åt kvällsvard vid elden tillsammans med herr Celsius, och därefter gick vi till vila i tältet vid herr de Maupertuis' sida. Vi hade en mycket kylig natt.

Det regnade alltjämt och var dimma hela onsdagsmorgonen. Efter middagen försökte vi att ta vår vinkel, men resultatet tillfredställde oss inte. Vi tröstade oss dock, då vi fann att herr de Maupertuis var mycket bättre och att man kunde hoppas att han inte skulle lida något mer av sitt fall. Det regnade fortfarande ymnigt hela natten. Våra stackars finnar uthärdade med beundransvärt jämnmod allt det usla vädret i det fria. De tycktes lika okänsliga därför som vår ren. Pä torsdag upphörde regnet vid 10-tiden på morgonen, och vi gjorde vår observation med framgång. Vi åt middag och bröt så upp vid 3-tiden. På mycket dåliga vågar, ofta med fötterna i vatten, gick vi till Korpikylä, där vi övernattade. Herr de Maupertuis gick mycket bra och han hade nu nästan inga smärtor.
(Outhier, Journal från en resa i Norden, s. 66-76)