Tornionlaakson vuosikirja 1977

Runstenens märken

Vid ett tiden på eftermiddagen anlände vi till Käymäjärvi (lac Keyma), som ligger vid foten av det lilla Vinsa (Windso) berget. Vi klev upp på berget; det minnesmärke vi sökte skulle finnas där, men den var nergrävd i snön. Våra lappar sökte stenen länge utan resultat. Då jag redan började ångra att jag begett mig på en så mödosam resa med så obestämda uppgifter som bakgrund, ledde grävningen till resultat och den sökta stenen hittades. Jag sade att snön skulle putsas bort och en stor brasa tändas, så att även resten av snön skulle smälta och att vi ordentligt kunde titta på det så kallade undret.

Det är en sten med en oregelbundet formad, cirka tre fot lång del som höjer sig en och en halv fot över marken. Den ena sidas yta är ganska rak, men är inte är helt upprätt utan utgör en skarp vinkel med den vågräta ytan. På den här ytan syns en tum höga skåror i två mycket raka rader. Skårorna är hackade ganska djupt ned i stenen och liknar sådana inhugg som gjorts i trä med yxa eller stämjärn, mera vida vid ytan och med spetsiga vinklar i bottnen

.
Utanför dessa rader finns några större märken. Fastän det ser ut som om skårorna hade graverats med järn, vågar jag inte säga helt säkert om de är gjorda med människohand eller om det är en lek av naturen. (s. 149).

Traktens kyrkoherde Brunnius talade om detta minnesmärke i den undersökning han publicerade och som berör Torneå och dess omnejd. Han anser att det är en runsten och nämner att man i stenen tidigare kunde urskilja tre kronor, som under tidens lopp försvunnit. Celsius, som är väl insatt i runskriftens språk, kunde dock inte läsa dessa märken. Enligt honom skiljde de sig från alla andra bokstäver i de inristningar som finns i Sverige. Vad kronorna beträffar, om sådana någon gång funnits, har tiden slitit ut dem helt.

Stenen, som raderna graverats in på, har olika skickt. Märkena har skrivits på en flintstenliknande yta. På andra ställen, speciellt mellan dessa två rader, verkar stenen mjukare och är mera skiffrig.
Hur som helst, Celsius och jag kopierade bägge två för sig noggrant allt som vi kunde urskilja.
Fastän det bara rört sig om naturens lek, berättigade den berömdhet som stenen fått mig redan att beskriva den.

Stenen har inte den skönhet som de grekiska och romerska minnesmärkena, men ifall fårorna som finns på dess yta är skrift, har skriften troligtvis äran att vara världens äldsta inskrift. I området där stenen finns, bor bara folk som likt de vilda djuren bor i skogen. Det är inte troligt, att de någonsin hade haft något oförglömligt att berätta för kommande generationer och fastän så hade varit, hade de knappast känt till något sätt att göra det på. Likaså kan man inte heller anta, att i detta land - sådant som dess geografiska läge är - tidigare hade kunnat finnas andra, mera civiliserade invånare. På grund av det stränga klimatet och den karga jordmånen är den här regionens öde att vara tillflyktsort för några olyckliga, som inte känner till andra områden (s. 151-152).

Berättelse om en färd långt in i Lappland till ett gammalt minnesmärke

Vid återkomsten från Kengis mötte vi på isen på älven lappar i många karavaner; de transporterade till Pello skin och fisk som de skulle byta med handelsmännen från Torneå på marknaderna i övre Lappland. I dessa karavaner fanns pulkor i långa rader; den första renen, som leds av en lapp som går, drar den första pulkan, i den här pulkan är den följande renen fastbunden och så vidare, så att efter varandra går upptill 30-40 renar. Alla går precis längs samma smala spår, som den första renen trampat i snön och de efterföljande renarna trampat allt djupare.

Då renarna är trötta och lapparna valt en lämplig lägerplats, bildar de mitt på älven en stor ring av de för pulkorna spända renarna. Renarna lägger ned sig i snön och lapparna delar ut renlav åt dem. Själv kräver de inte just dess mera. Många nöjer sig med att tända en brasa och ligger på älvisen under den tid då kvinnorna och barnen tar fram några fiskar ur pulkorna till kvällsrätt. Andra reser upp något tältliknande, som är bostäder värdiga för lapparna: usla trasmattor som i all hast gjorts av grovt ylletyg och som är så svart av rök att det kunde vara färgat. Tyget har lindats runt stänger som ställts upp likt en kon. Konens övre del är obetäckt och fungerar som rököppning. De mest bekvämlighetsälskande ligger i tältet på ren- eller björnfällar och tillbringar tiden med att röka tobak och ringakta andra människors göromål.

De här människorna har inga andra bostäder än tälten och renarna är deras enda egendom. Renarna äter enbart renlav, men lav finns inte på alla platser. Då renhjorden har avbetat renlaven från en bergstopp, måste lapparna föra sin hjord till ett annat berg och på så sätt måste de hela tiden vandra runt i ödemarken.

Det är svårt att bo i deras skogar på vintern, men ännu svårare på sommaren. Luften är full av olika slags flugor; de känner människans luft redan på långt avstånd och spårar upp människan. Då vandraren stannar bildar de på en stund en så svart mur runt honom att det är omöjligt att se igenom muren. För att undgå detta måste man röra på sig hela tiden eller bränna färska träd, så att tjockt rök bildas. Röken jagar nog bort insekterna, men är lika olidlig för människorna som för insekterna. Någon gång är man tvungen att gnida in huden i kåda som droppar från granarna. Flugorna biter argt och många av dem gör verkliga sår, som det rinner stora bloddroppar ur.

För den tid då dessa insekter är som värst - det vill säga under de två månader som vi tillbringade i skogen med våra triangelmätningar - flyr lapparna med sina renar till Ishavets stränder, där de får vara i fred för insekterna.

Jag har ännu inte talat något om lapparnas utseende och storlek, om vilket har spritts så många historier. Deras litenhet har överdrivits, men deras fulhet har man inte kunnat överdriva. Den stränga och långa vintern, mot vilken de inte har något annat skydd än de usla tält jag nämnde, där den brinnande brasan sveder den ena sidan av dem samtidigt som den andra sidan är frusen; den korta sommaren, då solens strålar bränner dem utan uppehåll; den karga marken, som inte ger säd, frukt eller grönsaker - allt detta har troligtvis lett till att denna människoras brutits ned i det här klimatet.

De är mindre än andra människor, dock inte så kortväxta som vissa resenärer, som gjort dem till dvärgar, har påstått. Av de många lappkvinnor och -män jag såg mätte jag en kvinna som uppskattningsvis var 25-30 årig. Hon ammade ett barn, som hon bar i en näverkorg. Enligt den uppfattning jag bildat om lapparnas kroppsbyggnad såg kvinnan frisk och välväxt ut. Hon var 4 fot, 2 tum och 5 linie lång och hon var säkert en av de minsta jag sett, men hennes korthet verkade dock inte oproportionell eller ovanlig i dessa trakter. Man har kunnat misstaga sig på lapparnas litenhet och storleken på deras huvud, om man inte märkt det faktum som jag märkte trots att lapparna i allmänhet inte själva känner till sin egen ålder. Barnen har redan som små fula drag och emellanåt ser de ut som små åldringar, de börjar redan i mycket ung ålder åka pulka och utföra samma arbeten som sin far. De flesta resenärernas uppfattning om lapparnas storlek och om storleken på deras huvud baserar sig troligtvis på barnens storleksförhållanden; även jag har själv många gånger menat missta mig. Jag vill dock inte förneka att inte fullvuxna lappar i allmänhet är kortare än andra människor, men i berättelserna har deras storlek har enligt min uppfattning ännu minskat på grund av det nämnda missförståndet eller kanske bara därför att människosinnet dras till allt underligt. I allmänhet verkar de enligt mig vara huvudet kortare än oss och redan det är ju en stor olikhet (s. 155-157).