JORDENS FIGUR :
Upplysningstid
Teori
Resultat
Senare forskning

Jordens figur

Att jorden hade formen av en boll utreddes av Pythagoras redan på sexhundratalet före Kristi födelse. Jordens storlek definierades för första gången av greken Eratosthenes, som levde på tvåhundratalet före Kristi födelse.

Fransmannen Jean Richter (d. 1696) märkte att hans pendelur gick 2 minuter efter vid ekvatorn jämfört med tiden i Paris. Isaac Newton (1642-1727) påstod då i verket Principia (Philosophiae naturalis principia mathematica, 1687), att jordklotet är avplattat vid polerna d.v.s. en s.k. "rotationsellipsoid". Enligt Newton stöder även den kraft som jordens rotation medför denna slutsats.

Jordklotets exakta form kunde med de metoder som användes på 1600-talet utredas med gradmätning. Jacques Cassini (1677-1756) gjorde försök med triangelmätningar i Frankrike mellan Colliour och Dunkerque. Enligt mätningarna var gradens längd i norra delarna av mätbågen 56 950 toise (1,949 meter) och i södra delarna 57 097 toise. Enligt denna forskning är jorden långsmal d.v.s. utdragen vid polerna. Detta ledde till en vetenskaplig lärostrid mellan vetenskapsakademierna i London och Paris. Man diskuterade om jordklotet hade formen av en apelsin eller en citron. För att utreda tvisten lyckades en medlem i Franska akademin, som samtidigt understödde Newton, Pierre Louis Moreau de Maupertuis (1698-1759), övertala kung Ludwig XV att sända gradmätningsexpeditioner till ekvatorn, till Peru och till den nordliga polcirkeln, till Sverige-Finland.